Ett personligt brev från Hennes Majestät Drottning Margrethe II av Danmark

Vad är väl ett brev? Kanske inget. Eller allt.

Med posten kom idag ett handskrivet meddelande till mig från Hennes Majestät Drottning Margrethe II av Danmark. Och det var så fint och personligt - innehållet stannar helt hos mig.

Jag vill ändå dela själva upplevelsen, eftersom det rör Den som inte saknar dig.

Bokens huvudperson Hanne, nu 98 år gammal, blev lyckligare än man kan föreställa sig över brevet. Det var en stor stund för henne och länge tryckte hon kuvertet mot sig och uttryckte sin beundran för drottningen, som tagit sig tid.

Vi lade mycket själ och hjärta i historien om Hanne och Kim. En bok jag kanske skrev bara för mig själv, och inte för publiken, om man kan säga så. Men det är ju sant. Och boken är sann.

Kim Malthe Bruun var just sanningens budbärare. Vi följde därför hans väg.

Hennes Majestät Drottning Margrethe II av Danmark kände naturligtvis till historien om Hanne och Kim sedan tidigare, så varsamt berättad av Kim själv i hans bok från 1945 - ett verk som funnits med danskarna i alla år.

Jag och Hanne belyste kanske andra delar i det vi skapade.

Drottningen bad också om att få läsa bok nummer ett i serien, som handlar om de danska flyktingarnas väg mot Sverige 1943-1945 (Sundets röda nejlikor).

Den skickas på måndag.

Efter den omtumlande dagen tänkte jag på min mor, borta sedan länge. Om hon bara fått vara här och uppleva dessa små saker som nu sker.

Allt är till dig, vill jag säga.

Jag vill tro att du vet det.

Brevet från Hennes Majestät Drottning Margrethe II av Danmark fick stanna hos Hanne, som lade det i sin särskilda låda med viktig korrespondens. I den lådan finns också det sista brevet som Kim en gång skrev till henne.

Fantastisk recension av "Den som inte saknar dig" i en av de största danska tidningarna

Se i full storlek

Förstora genom att klicka på bilden

"En vacker och relevant bok om kärlek i krigets skugga."

Mer än ett år efter att boken om Hanne och Kim släppts får den en hejdundrande recension i den stora danska tidningen Kristeligt Dagblad och kammar hem 5 av 6 möjliga stjärnor i betyg. Jag önskar att Hanne ännu var med oss, och fått se detta. Min vän, du hade blivit så lycklig och glad. Som jag är nu.

Denna respekterade och fina tidning. Jag är mållös.

Boken är inte ens översatt till danska, och ändå detta.

Vilken recension av Den som inte saknar dig.

Förbundskaptenen för Tre Kronor berättar om när han läste mina böcker

Sam Hallam. Foto: Bildbyrån

Den här veckan har varit så fin, med så många goda nyheter. Och kanske tar den här priset på många sätt. Min vän Peter kontaktade mig och berättade att jag måste lyssna på podden Hockeypuls, där man intervjuade Tre Kronors nya förbundskapten Sam Hallam.

Det han säger berör mig extra mycket eftersom jag levde hela den första delen av mitt liv på på en hockeyrink. Dag ut och dag in, de första femton åren. Jag vet inte hur många ispass jag gjorde, men det var många. Och jag var inte helt dålig, tog mig långt fram i uttagningarna för TV-pucken på den tiden, bara en liten trupp kvar. De kallade mig och Hertl för radarparet från Jonstorp. “Nu snurrar de upp motståndarna igen.”

Nå, det är en svunnen tid. Lyssna på Sam Hallam om mina böcker ovan, en kort snutt.

Vill ni höra hela podden finns den på Expressens Hockeyplus.

Farväl Hanne - nu möts du och Kim än en gång på det vilda havet

Jag har ett fåtal gånger i livet suttit alldeles stilla vid ett bord på ett anonymt café och stirrat på mina händer. Som nu. Vid varje sådant tillfälle har jag just avslutat ett telefonsamtal, haft sorgen på tråden. Jag svarar som om allt är som vanligt, men lägger på som en fattigare människa. Och sedan, ja. Jag bara betraktar mina händer. Jag gör det för att se om de skakar.

Jag fick precis veta att min kära vän Hanne är död. Nittioåtta år gammal. Det är en ansenlig ålder och hon fick ett långt liv, men samtidigt vill jag vara tydlig med att hon inte var gammal. Snarare gjorde hon alla i sin omgivning yngre bara genom sin närvaro. Låt dig inte luras att tro att det där är floskler – hon lärde mig meditera, skratta högre och spela kastanjetter. Små genvägar till hur man suger märgen ur livet oavsett var man befinner sig.

Vi möttes som genom ödets försorg, och det var kanske den enda gången något sådant har hänt mig. Av misstag fick jag hem en bok om den danske frihetskämpen Kim Malthe-Bruun och kunde läsa hans brev från åren 1941–1945. De flesta breven skrev han till sin flickvän, och de började alla med orden ”kära Hanne”. Det var vidunderliga brev, som tycktes reflektera delar av tillvaron som nästan ingen av oss ser. Sedan togs Kim av tyskarna i Danmark och sköts till döds 1945. Jag läste allt i boken om honom en vårdag 2018.

Ungefär samtidigt som jag slog ihop boken kom min vän för att hämta mig. Vi skulle till en releasefest i Höganäs. Efter trettio minuter där ombads jag gå att tala med en kvinna i hörnet - kanske var hon intresserad av mina böcker. När jag kom fram till henne förstod jag att hon var till åren kommen, men ögonen gnistrade när hon presenterade sig. Hon sa:

”Jag heter Hanne. Det var jag som var Kim Malthe-Bruuns flickvän.”

Detta skedde en timma efter att jag för första gången läst boken om Kim och alla hans brev till … ja, Hanne. Och där stod hon nu. Vi pratade länge. Hon fortsatte:

”Kom hem till mig och prata, så ska jag baka kakor till dig.”

Så blev det.

Jag fick hennes dagböcker och brev och skrev en bok där inte bara Kims röst hördes, utan även hennes. Där hon fick komma till tals och avsluta historien om deras kärlek. Men det var inte bara en kärlek, som vi ofta använder ordet. Jag minns att jag under alla våra möten satt som lite lättare i stolen, fascinerad av hennes syn på åren utan Kim. Åren efteråt. Och jag minns hur jag efter den sista intervjun om boken blev stående i hennes farstu, liksom famlande efter orden. Nu var arbetet avslutat. Ändå var vi inte klara med varandra. Vi hade blivit nära vänner. Sedan dess träffades vi nästan varannan vecka, vår som höst.

Hur ofta får man nya vänner som vuxen? Vad har en 49-åring och en 98-åring gemensamt? Ofta ingenting. Ibland så mycket, så mycket. Jag gick aldrig med tunga steg hem till Hanne, för jag visste att jag skulle vissla när jag gick därifrån. Hon var en gåva som jag högaktade vid varje möte och jag känner hur det svider i ögonen nu, trots att jag sitter på det anonyma caféet och tittar på mina händer. På tangenterna. Orden tycks meningslösa. Varför skriver jag ens?

Hon upplevde kriget, och förlorade sin stora kärlek, men hon älskade sitt Danmark. Brevet hon och jag fick från den danska drottningen för några veckor sedan gjorde henne så lycklig.

Jag dricker mitt kaffe, men inget i rummet intresserar mig. Vinden håller på att riva stadskärnan och rådhuset tycks vibrera i grunden. Jag kan bara få mig själv till att blinka hårt igen. Hon var en så storartad och vacker människa. Det är ändå en underdrift.

Hennes vänskap var en av de största gåvor jag någonsin fått.

Vila i frid, och håll Kim hårt i handen – nu är ni tillsammans.

Sjuttiofem år senare har cirkeln slutits.

Tack för allt, för lärdomar och kakor.

Jag glömmer dig aldrig.