Man blir som mest glad när man läser kunniga människors texter. Av alla svenska kulturjournalister så är Maria Küchen en av dem som jag har följt längst och har djupast respekt för. En tidig morgon kunde jag läsa att hon skrivit så här om En hälsning från motståndsrörelsen - mordet på Jane Horney.

“Jag sträckläste boken med andan och gråten i halsen. Delvis bygger den på nytt material, som hittats i ett researcharbete så omfattande och noggrant att det nära nog gränsar till det maniska. (Författaren skriver i sitt förord att arbetet nära nog drev honom till vansinne, och jag förstår att ett så omfattande, komplext, känsligt och sårigt skrivarbete kan få en människa att nästan tappa förnuftet). När boken bygger på andras arbete, anges det - i källförteckningen i slutet, om inte förr. Boken har en språklig rytm och en orkestrering som gör den ovanlig i sitt slag (liknande dokumentationer brukar liksom hjälplöst bli mycket torrare än så här). Jane Horney nämns konsekvent i andra person, och "du" -tilltalet är pedagogiskt. Det skiljer stilistiskt ut Jane från alla de andra personer som boken myllrar av, och gör henne till någon som inte bara författaren utan även läsaren talar MED."