”Redan när jag var nitton fick jag en fängelsedom omvandlad till behandling, men i längden var det inget som hjälpte. Jag fick barn med en kvinna när jag var tjugonio. Hon var sköterska och trodde att hon skulle få rätsida på mig. Men det gick så klart inte."

”Ja, var ska jag börja? Supit har jag gjort sedan jag var liten. Jag gick till sjöss som ung, med LB-färjorna. Jag förfalskade mina papper, eftersom jag bara var fjorton år gammal. Man fick börja i köket, och gick sedan vidare till att jobba på däck när man fyllt sexton. Efter det arbetade jag med allt möjligt, rätt mycket här i stan. På senare år brukade jag gömma spriten i ett par buskar på vägen till jobbet, och tanka på rejält, så att jag klarade mig hela dagen."

”För bara något år sedan var jag på en fest i Malmö. Du vet, hög musik och mat, massor av folk. Plötsligt fick jag syn på en man, som jag tyckte mig känna igen på något sätt. Vi började prata med varandra och kom fram till att vi inte träffats tidigare, men det var ändå något … du vet hur det kan vara. Det var en känsla jag hade. Jag tror han kände det också."

"Hon är från Gotland. Hon skulle bli polishund, men klarade inte testerna. Så då hamnade hon hos en kille som tyvärr inte kunde ta hand om henne. Killen missbrukade, så det blev svårt. Jag fick höra talas om det när en tjej på mitt jobb undrade om jag var intresserad av en omplaceringshund. "Nä", sa jag, "absolut inte. Jag ska inte ha någon hund."

”En natt kom okända män till vårt hem i Afghanistan. De bröt upp dörren och tog min pappa med sig. Några dagar senare ringde jag till min pappas bästa vän. Han sa: Leta inte efter honom, han finns inte längre."

”Jag jobbade på lager innan, men har alltid velat bli brandman. Jag växte upp på Dalhem och varenda gång jag såg rökpelarna från övningarna på brandstationen, så cyklade jag dit för att kolla läget. Och sedan kom jag till en punkt när jag var tvungen att bestämma mig för vad jag ville göra med mitt liv."