Helsingborg - Länkarna

Helsingborg, Länkarna

”Ja, var ska jag börja? Supit har jag gjort sedan jag var liten. Jag gick till sjöss som ung, med LB-färjorna. Jag förfalskade mina papper, eftersom jag bara var fjorton år gammal. Man fick börja i köket, och gick sedan vidare till att jobba på däck när man fyllt sexton. Efter det arbetade jag med allt möjligt, rätt mycket här i stan. På senare år brukade jag gömma spriten i ett par buskar på vägen till jobbet, och tanka på rejält, så att jag klarade mig hela dagen. 

Jag cyklade året om, för att kunna gömma den där spriten på rätt ställe. En dag plockade jag upp flaskan och såg att det var vanlig vodka och inte whisky, som jag lagt där på morgonen. Jag stirrade på flaskan och förstod inte vad som hade hänt. När jag tittade upp såg jag en annan snubbe som stod tjugofem meter bort med min whisky i handen. Vi bytte flaska och cyklade vidare på varsitt håll. Det går att skratta åt nu, men det var ju för jävligt. Inte förrän 1995 kom jag hit till länkarna och blev nykter. 

Då hade jag inte träffat mina barn sedan en skilsmässa tio år tidigare, och relationen var inte så bra. Fast när jag fick min guldnål, som man får efter fem år som nykter, så var de med här på Länkarna och delade ögonblicket med mig. Det är ett av de finaste stunderna i mitt liv. Och att de då var här med mig … det var stort. Jag fick tillbaka mina barn igen, även om de var vuxna. Sedan dess har jag bara haft ett rejält återfall, och det var 2003. Året efter att det där hände med min sambo. Jag var sjuk och hade influensa och hostade hela nätterna, så jag gick och lade mig i det lilla rummet istället. Så att hon skulle få sova. När jag vaknade upptäckte jag att hon inte gått upp. Jag gick in till henne och hittade henne död i sängen. Hon hade dött den natten, när jag inte var där. Läkaren sa att hjärtattacken var kraftig och att jag inte hade kunnat göra något, men jag fick ändå ett återfall. Jag klarade det inte. Under ett helt år kunde jag inte sova. Jag såg henne framför mig och hörde hennes röst: Varför hjälpte du inte mig? Varför hjälpte du inte mig? 

Det var så … Det är jobbigt att prata om det. Jag köpte en liten flaska för att kunna vila. Det räckte så klart inte. Och sedan var det igång igen. Men efter det så har jag klarat det rätt bra. Och jag är mycket här hos Länkarna. Det är det som är så fint, ingen anklagar den som kommer tillbaka hit efter ett återfall. Man accepterar dem och hjälper till. 

Nu försöker jag ta mig vidare efter en hjärtinfarkt 2013. Ja, och sedan fick jag cancer i tjocktarmen. Sedan diabetes. Jag är sjuttio år gammal, så åldern tar ut sin rätt. När jag känner att det är tungt tänker jag på när jag vaknade upp efter hjärtinfarkten och såg att mina båda döttrar satt vid sidan om mig och väntade. Den äldsta av dem kom varje dag och satt där vid min sida. Det är små saker, men .... Jag håller fast vid dem. 

Jag håller fast vid de fina ögonblicken. Mina döttrar är det bästa jag gjort här i livet. Skriv det. Det är sanningen.”

Bästa vänner är för alltid

Helsingborg

”Jag och Per träffades i Kristianstad 2001. Två unga studenter. Du vet, jag hade precis flyttat hemifrån. Man var ung, skulle frigöra sig. Leva livet. En kväll var jag på en fest på en pub med andra studenter, och plötsligt stod jag i baren med en sanitetspåse på huvudet. Som en hatt, liksom. Det verkade kul just då. Och efter en stund såg jag att en kille gick in på damtoaletten och två minuter senare stod han vid sidan om mig och log med en likadan sanitetspåse på huvudet. Kärleken slog ner, vi kunde inte slita oss ifrån varandra på nio år. 

Det var med honom jag flyttade till Helsingborg. Kärleken var överväldigande och vi blev vuxna tillsammans. Vi delade allt. Precis allting. Men det var också ett förhållande som efterhand tonade över i någonting annat. Mot slutet var vi mer vänner än ett par. Så när kärleksrelationen var över fortsatte vi vara kompisar. Vi klarade övergången och Per blev min bästa vän i världen, den jag kunde tala med allt om. Senare gick vi vidare med förhållande på varsitt håll, men bandet mellan oss bestod. Det var ödesbestämt. 

Och så hade vi ju en hund tillsammans. Pricken. Den delade vi vårdnaden om och efter en tid kunde vi åter jobba tillsammans. Han var delaktig i många av mina filmprojekt och var en duktig fotograf. Alla dessa långa samtal om livet. Det var i hans sällskap jag förstod att alla goda relationer måste bestå av två saker: kärlek och respekt. Vad kan vara viktigare än det?

Sedan … sedan åkte Per upp till Göteborg några dagar på ett jobb i augusti 2017, och jag var i Kosovo och filmade. Vi var ute sent och förberedde oss, och sedan började jag gå hemåt ensam. Det var strömavbrott i staden. Gatlyktor tändes, slocknade igen. Efter en stund märkte jag att en gatuhund följde efter mig, som om den vakade över mig. Det var en lite konstig känsla, den betedde sig så annorlunda. Och när jag kom fram till lägenheten jag hade lånat lade den sig på trappan. Väl uppe på rummet var jag tvungen att titta ut genom fönstret för att se om den låg kvar. Det gjorde den. Vaktade trappan. 

Jag hade inte hört något från Per om hur inspelningarna gått med den nya utrustningen. Visste ingenting om vad som hade hänt hemma i Sverige. Han hade velat gå och träna när filmningen var klar i Göteborg. Så han letade upp ett gym. Bytte om. Steg upp på löpbandet. Började springa. Jag har sett sekvensen hundratals gånger inombords. Efter bara en stund på bandet föll han ihop i en hjärtattack. Trettiosex år gammal. Så ung. Det kom en ambulans för att hämta honom, och han blev inlagd. Men … jag hade ju inte en aning. På morgonen ringde en av mina och Pers vänner och förklarade vad som hade hänt. Jag reste mig upp i sängen, kunde knappt röra mig. Och en av de första sakerna jag tänkte på var den där hunden som hade följt mig hem. Närvaron jag känt. Jag kan fortfarande inte förklara den händelsen, men jag ser fortfarande hunden i mina drömmar och jag vet att det var Per. 

Jag åkte direkt hem till Sverige. Där var jag mitt i en flytt. Jag minns att jag gick med flyttlådorna i mina armar, men det var som om jag inte fanns till. Allt jag kunde tänka på var Per. Allt var bara smärta. Tårar och fler tårar. De frös ner Per, och tinade upp honom igen för att få igång hans hjärta, men det gick inte som de ville. Han återfick inte medvetandet. Men ändå. Så länge han var på sjukhuset kändes det som om det fanns hopp. Något att hålla fast vid. 

Under flera dagar var det som om jag befann mig under vatten. Alla ljud verkade befinna sig på avstånd. Det jag minns är blixtbelysta ögonblick. Fler SMS. Fler tårar. Flyttlådor som ställdes på hög. Att jag bar in ved, och stod mitt på gården med vedträn i händerna. Meddelandet att han inte skulle klara sig. Att Pers sambo förklarade att de som ville säga farväl till honom kunde komma upp till Göteborg nu. Innan det var för sent. Sekunder senare stod jag utanför mitt nya hem och ett iskallt ösregn föll över mig. Och återigen: närvaron. Pers närvaro. Mina fötter i en vattenpöl och känslan av att han fanns överallt omkring mig. 

Sedan plötsligt: Jag har på något sätt tagit mig till Göteborg. Jag går igenom korridorer som aldrig verkar ta slut. Ekot av steg. Doften av ett sjukhus, läkarna. Sjuksköterskorna. Och sedan såg jag honom ligga där. Som ett tomt skal. Det fanns ingenting där. Han låg i sängen, men ändå inte. Den synen kommer aldrig att lämna mig och den gör lika ont varje gång jag ser den framför mig. Maskinerna. Ljudet av dem. Hur kan man finna sig i en sådan situation? Man kramar sina vänner. Man kramar Pers föräldrar som har förlorat sitt enda barn. Men orden finns inte. Det finns inga ord. Jag minns att jag flera gånger tänkte: Nu bär mina ben snart inte mig längre. 

Medan jag höll Pers hand spelade jag en sång av Green day på mobilen. Wake me up when September ends. Minuter, timmar, dagar. Vad hände? Per dog. Jag åkte hem. Jag krävde inte mer av mig själv än att jag skulle sova. Sova och äta. Mer gick inte. Det var som om ett rovdjur hade slitit mig i bitar. Jag var söndertrasad, inifrån och ut. 

När jag skulle gå igenom materialet i dokumentärfilmen Per varit med och filmat så hörde jag hans röst. Hur han pratade i bakgrunden på en del av klippen eller gjorde sista justeringar i bild när kameran börjat rulla. Det var så … grymt. Vackert och omöjligt. Varenda dag när jag satt där i mörkret och jobbade dök han upp. 

Så är det att förlora sin bästa vän. Det är så det går till. Allt jag är säker på är att tiden sedan gick. Ett halvår. Ett år. När det blev hans födelsedag ville jag samla alla hans vänner och familj på stranden för en stund tillsammans. 

Och där var vi. Vi tände en lägereld. Grillade korv. Och jag blev förvånad, över att vi ibland skrattade när vi talade om Per. Vi kunde le och minnas. Gråta också, så klart. Men just att han hade förvandlats till ett så vackert minne. Det var så värdefullt. Jag bär honom med mig varje dag och han har fått mig att se tillvaron på ett nytt sätt. Varje dag är ett liv. Varje dag är en sista chans. Eller en första. Allt kan ta slut precis när som helst. 

Per var en gåva. Han är för evigt.”

En bror

Helsingborg

”Det var 1987, en sommarkväll. Juli månad. Skymningen och Skälderviken på avstånd. Min storebror Hans och hans bästa vän var ute och körde motorcykel på väg 112. Och hans kompis hade sin flickvän på sadeln bakom sig. Det var inte mycket trafik ute. Plötsligt dök en traktor upp framför dem, en jättelik sak. Min brors vän låg först på vägen och hade börjat köra om när traktorn utan förvarning svängde vänster. Smällen blev otrolig. Läkaren sa efteråt rakt ut att de inte dog på bara ett sätt, utan på sju eller åtta. Båda två. Hon var 16 år och han var 20. 

Min bror hann bromsa under nästan hundra meter, men han kraschade ändå in i traktorn. Studsade bort och fick motorcykeln över sig. När ambulansen väl kom så ställdes de inför valet att rädda hans liv eller rädda hans ben. Och det var ju inte svårt att välja. Benet amputerades och han överlevde, även om han dog en stund i ambulansen. Hårda smällar mot både frontallob och hjärta, hela kroppen fick mycket stryk. Han stannade på intensiven under flera månader och samtidigt var hans två bästa vänner döda. 

Jag var elva år gammal, det var från det perspektivet jag såg det. Och jag minns begravningen för hans två vänner. Det var … det var kanske det tyngsta jag har varit med om. Två så unga människor, stämningen i kyrkan. Jag kommer aldrig att glömma det. Hon var bara sexton år, jag har aldrig hört en sådan gråt som jag hörde i kyrkan den gången. Som skrik, nästan. Sorgen överskuggade allting.

Efterhand repade sig min bror, men han var en annan person efter olyckan. Han var arg, ledsen, hade ingen impulskontroll. Och det var ju ett handikapp som inte syntes. Det saknade benet var lätt att förstå och begripa, men det mentala ... det syntes inte och var svårare för andra att ta till sig. 

Först nu, så långt senare börjar jag förstå hur det drabbat mig att ha sett min bror så nära döden. Sånt pratar man inte om när man är i den åldern som jag var. Vad gör man? Man agerar utåt. Man flyr, utåt. Lever, utåt. Och det var också vad jag gjorde, när kom upp i femtonårsåldern. Fest, galenskaper. Allt annat fick stanna inombords. 

Jag sörjer oerhört att jag inte minns hur min bror var innan olyckan. Jag fick aldrig lära känna honom, som han var. Innan han förändrades. Den goa, fina killen, som hade livet framför sig. Det var som om jag förlorade honom hela tiden, varje gång jag träffade honom. Jag försökte minnas små saker som hänt innan han gett sig ut på motorcykeln den där kvällen, men det fanns ingenting kvar. Till slut dog han flera år senare, kroppen orkade inte mer.

Jag förstår att det låter vansinnigt sorgligt. Men det är inte bara dåligt, alltsammans. Det är ju inte det. Långsamt har det växt ihop med mig och jag känner nu varje dag att jag vill leva för min bror, för det liv som han aldrig fick. Jag vill ta chanser, inte säga nej, inte fastna i mönster. 

Och det har gett mig styrka. Jag blev illa behandlad på ett jobb och hade det inte varit för allt det här med min bror hade jag kanske stannat där. Nu reste jag mig upp och sa bara: hej då, nu går jag vidare och sysslar med något annat. Jag startade ett eget företag, röjde undan mina egna gränser. 

Jag vet att jag har det som han längtade efter. Jag är inte skadad, jag har båda mina ben kvar, jag har möjligheten att leva stort. Påminnelsen om min bror är en påminnelse om att finnas till, fullt ut. Varje liten dag. Ikväll när jag kommer hem kommer jag att räkna upp allt jag är tacksam för. Att vi sågs här idag, du och jag, och pratade. Att någon log mot mig i morse. Min familj. Det finns en oerhörd frihet i att vara tacksam för också de små sakerna. 

Tillvaron kan förändras i ett slag, och det är en sådan sak som är lätt att säga, men det är svårare att verkligen se vilken oerhörd sanning som finns i de orden. 

Jag säger nästan aldrig nej längre. Jag vill se var alla vägar leder. Det finns kanske något vackert i slutet av alla val, på något sätt. 

Min bror skadades, men det lärde mig att leva.”

#allaharenstory #helsingborg #boosthbg

Foto: Conny Palmkvist

Ett lejon på språng

Helsingborg

”Jag tror det fanns någonting oavslutat inom mig redan innan. Något som dröjde kvar, som låg där och gjorde ont. Min mamma dog när jag var i tjugoårsåldern, och då hade jag syskon som var tio år yngre än jag. De var barn fortfarande. Plötsligt var jag den vuxne av oss och jag fick ta hand om dem, göra så gott jag kunde, trots att jag också kände mig övergiven. 

Men sedan gick åren, förstås. Jag har alltid gillat att ha tusen saker på gång. Tänkte väl att jag klarade av det. Kreativiteten flödade, jag levde fullt ut. Och när man är så mitt upp i allting och har små barn så är det inte alltid man märker när det börjar bli fel. Man anstränger sig så intensivt och ser inte när kraften långsamt börjar sina. 

Men till sist gick det inte. Jag började slira och sedan hände flera saker som gjorde att jag inte lyckades ta mig upp. Jag hade precis förlorat en kompis, som inte ville finnas till längre. Han var en så fantastisk person som gjorde mycket för så många, och jag kände en sådan intensiv känsla av att jag borde ha gjort mer för honom. Jag minns honom i min trappuppgång, hur han satt och grät på trappan vid min dörr. Samtalet där. Ljudet som ekade mellan väggarna, hans rygg, skuggan på golvet. Det är min sista mentala bild av honom, hur han föll ihop som ett barn och försökte slå ångesten ifrån sig. 

Efter den kvällen var jag tvungen att åka iväg med min egen familj på en lång semester. Jag tänkte väl att vi skulle kunna ta tag i det när jag kom hem. Men när jag kom tillbaka var han borta. Sorgen var så enorm, saknaden. Det var ju inte så det skulle sluta. 

En kort tid senare orkade jag inte med skuldkänslorna, och började förstå att jag alltid känt skuld. Jag har aldrig varit bra nog, inte gjort tillräckligt. Det bryter ner en efterhand och nu gick det inte längre. 

Jag märkte att jag inte hörde ordentligt. Ljud försvann, kom och gick. Så jag gick till en läkare och han sa direkt att det var stress, utan tvekan. Stress, sa jag, trodde han skämtade.

Två dagar senare skulle jag larma av på jobbet. Jag upptäckte att jag inte kunde höra det där pipandet som bekräftar att man slagit in rätt kod. Jag gjorde om det tre gånger. Hörde ingenting. När jag kom tillbaka till min läkare sa han till mig att jag måste gå hem. Den här typen av stress måste tas på allvar, förklarade han. 

Jag hade gått ner i vikt, folk hade börjat fråga hur det var med mig. Jag sa alltid att det var fint. Men ja. Hos läkaren insåg jag att jag knappt visste var jag befann mig. Hörseln fungerade knappt alls längre. Tankarna rusade. Händerna skakade. 

Jag lyckades ta mig hem, men kunde sedan inte komma ur sängen.

Långsamt sjönk jag allt djupare ner. Kunde knappt röra mig. Kunde inte gå och handla. Duscha. Äta. Det är en så nattsvart känsla att den knappt går att förklara. Det var som att bli liten igen, hjälplös inför allt som fanns i världen. Jag hade ingen kraft, kunde inte ta hand om mig själv. Och mer än något annat kände jag mig så ensam. Jag trodde att jag var ensammast i världen. Förlorad, förlamad. Långt bortom den plats där vanliga människor levde. 

Mina barn kom varannan vecka och då lyckades jag hålla näsan över vattnet, men sedan … den ensamma veckan … det var som att kliva in i ett kolsvart rum med ångesten vibrerande i kroppen. 

Sedan … sedan hände något sakta. Jag kunde inte läsa hela romaner, men poesi gick bra. Så jag började där och återvände till mina favoritverk som på något sätt tände små ljus på vägen. Som Tranströmers dikter. Åh, ja. Hans dikt Romanska bågar, om det där djupet som finns i människan. Att vi är så många olika saker.

Och sedan fick jag hjälp, ett steg i taget. Tar man emot den hjälpen, så kan bra saker hända. Om man släpper in människor och låter dem stötta, blir en lång väg ibland bra mycket kortare. Enklare. Bara att låta någon få finnas till för en kan vara enormt. 

Sedan lär man sig någonstans under resan vem man är igen, bygger upp sig själv. Jag fick lära mig den hårda vägen att inte låta människor trampa på mig. Sedan dess står jag upp för mig själv, tar plats. 

Man får ta mig som jag är. 

Och till slut också det kanske viktigaste: man måste erkänna för sig själv att det är svårt att vara en människa, Men livet kan bli vackert ändå, så länge du vaktar på tillvaron. 

Jag ser ju solen igen. Jag är stark. Jag är tillbaka. Jag vet vad jag måste göra för att hålla mig i schack. Och äntligen känner jag den där styrkan inom mig igen, som jag alltid har förknippat med min identitet. Kraften. Tankarna lättar, det går att andas. 

När jag var liten tänkte jag ofta att jag var ett lejon. Att jag kunde klara allt. Nu, till slut, får jag vara det lejonet som vuxen också, med kraften tillbaka inom mig. 

Allt är möjligt. Jag ska framåt. Jag ser vägen. Jag har alla möjligheter. 

Och ja, jag tänker ofta: Skäms inte för att du är människa. 

Det borde alla minnas, varje dag.”

#boosthbg #helsingborg #allaharenstory

Rut - en kvinna långt före sin tid

Ruts berättelse - 1

Vi klipper just nu filmen om Rut. Här är hennes historia, så länge. 

”Jag heter Rut. Jag föddes 1924 och fyller 94 år i höst, om jag inte dör innan. 

När jag var två år gammal åkte jag med min mamma till en bondgård för att titta på djuren. Jag blev inbjuden i ladugården av bonden, där vi gick omkring en stund. När vi kom ut igen var både bilen och min mamma borta. Jag hade blivit bortlämnad till en annan familj, och ingen hade sagt något. Jag grät ohämmat i mer än två veckor och länge funderade de på att lämna tillbaka mig. Jag skrek ju så. Men … ja. Sedan blev det ändå att de behöll mig. 

Tanken var att jag skulle bo kvar i familjen och ta hand om alla syskonen när de blev gamla. Det var också därför jag aldrig fick söka in på läroverket - de där syskonen ville inte släppa mig. Hade de nu tagit hand om mig under så många år så fick jag vara snäll och stanna kvar och göra jobbet. Till slut kom jag ändå därifrån, men inte förrän de var döda de flesta av dem. 

Det som grämer mig mest är hur min mamma blev behandlad och omyndigförklarad - man tvångsflyttade ju mig, för det var så man gjorde på den tiden om man inte fick klart vem fadern var och han ville inte erkänna … Det var andra tider och kvinnor var ingenting värda. Det har färgat mig under hela livet sedan. Jag har alltid velat vara bättre. Ja. Jag har kämpat för att vara bra nog. 

Jag försörjde mig en tid som frilansfotograf, och fotograferade bröllop på 1950-talet. När bröllopet var slut körde jag direkt hem och framkallade bilderna och åkte sedan tillbaka till bröllopsfesten på kvällen. Då var gästerna groggy och beställde fler bilder. Det var en bra plan. 

Jag har hela tiden försökt hitta min egen väg. 1958 blev jag årets motorkvinna i Sverige. Det var en satsning man gjorde i hela landet för att kvinnor skulle köra bil. Inte bara köra bil, utan köra som män gjorde. Så sa man. Ordagrant. 

Under tävlingarna skulle vi backa genom smala korridorer, köra upp och ner på balansplankor och så vidare. Jag vann flera deltävlingar och sedan den stora finalen i Stockholm. Jag fick en bil, till och med. Det blev tv och tidningar och intervjuer under veckor. Men många unnade mig det inte. Man ville inte att en kvinna skulle utmärka sig. Det är inte som idag. Men jag stod stolt på mig. Jag visste att jag var stark. Jag visste vad jag kunde och lät ingen påverka mig. 

Nu är jag gammal och jag gillar det inte. Jag ser nästan ingenting längre och kan inte måla mina tavlor. Kan inte läsa. Och min man och min son har dött. Fast det finns bra dagar. Jag lever i nuet. Jag har alltid levt i nuet. Att mitt liv varit en kamp och vackert och gjort mig lycklig för det mesta spelar inte så mycket roll i just den här stunden. 

Jag är här, med dig och sitter och pratar. I detta ögonblicket. Jag hoppas operationen ger mig synen tillbaka. Ja, minsann. Det finns liv kvar i mig.”

Ruts berättelse - 2

”När jag jobbade som frilansfotograf på 1950-talet var det på stora fester och sånt. Inte bara bröllop. Och jag hade så stort stöd av min älskade man Axel. Han stöttade mig genom hela livet, oavsett om det handlade om biltävlingar, fotografering eller målning - han var så fin.

Sedan behövde vi pengarna från min fotografering också, så klart. Vi var fattiga. Jag sydde alla kläder till oss under flera år och hade inga problem med det. Det var bara att göra det. Nu är Axel borta. Han blev 99 år gammal. Vi levde ett bra liv tillsammans. Nu när jag säger det minns jag hur vi tränade inför tävlingen Sveriges motorkvinna 1958 ... Hur han hjälpte mig.

Han var till och med ute i skogen och sprang med mig, för att jag skulle få kondition och styrka inför tävlingen. Det var ingen som gjorde sådant på den tiden. Och när vi var ute med bilen på grusvägar siktade jag jämt på små stenar med framhjulen. Då hejade Axel på mig. Han var alltid så stolt över sin fru."

Ett möte i Helsingborg

Helsingborg

"Jag har jobbat som städare i många år. Och under en tid arbetade jag med att städa på Knutpunkten här i Helsingborg. Tömma papperskorgar och så vidare. Tre gånger i veckan kom jag dit, och gjorde vad jag skulle. Det tog ett par timmar. Efterhand började jag märka att det var samma människor som jag mötte där varje vecka. Hemlösa, utslagna personer, som inte hade någon annanstans att gå, och som verkade ha skapat sig en samlingsplats där.

När jag varit där ett par veckor började jag hälsa på en man, som såg så ledsen ut varje gång jag kom. Eller ja, ensam och bufflig, är kanske bättre beskrivet. Och först nickade han knappt åt mig. Svarade inte med mer än ett mumlat hej. Inte ovänligt, men inte vänligt heller.
När ytterligare en tid gått så märkte jag att han satt precis där jag skulle börja städa varje gång. Han var där på pricken när mitt pass började, utan att göra mycket väsen av sig. Det fanns inget tvunget alls över våra samtal. Men långsamt blev vi bekanta med varandra, och varje gång jag dök upp så stod han där. Han ville bara prata en stund, få lite sällskap. Jag vet faktiskt inte vad han tyckte var så roligt med mig.

Han berättade fantastiska historier och man kunde aldrig veta vad som var sant och inte. Och jag tyckte han var så speciell. Någonstans mitt i det möttes vi och blev kompisar, trots att jag gick hem till mitt efter passet och han sov på gatan.

Några månader senare verkade han må lite bättre, och då frågade jag om han inte ville ha en lägenhet igen. Prova om det kunde fungera nu? Han funderade lite på det, och sa att nja, jag vet inte …. Men sedan så pratade vi tillsammans med hans gode man, och då tyckte han att det kanske var dags att prova igen. Fast den gode mannen hade lite svårt att gå, så det blev att jag följde med på lägenhetsvisningarna och hjälpte till och så. Ställde frågor, kollade så att allt var okej. Det var bara roligt, kul att man kunde hjälpa till lite.

Men vet du, nu har han fått en lägenhet för en tid sedan. 

Där bor han, och försöker leva sitt liv igen. Ta tag i saker. Steg för steg. Och jag har ju ett eget litet företag, så den gode mannen tog in mig för att hjälpa till med städandet i den nya lägenheten en gång i veckan. När jag ändå är där pratar vi en stund och jag peppar min vän lite, stöttar. Hjälper till så gott jag kan. Det är väl klart.

Jag förstår inte varför du ska skriva om det här, egentligen, det är väl inget att hänga upp sig på. Det är väl sånt som man gör, menar jag. Jag såg en ensam människa, som alla undvek, och jag hälsade på honom, kom under ytan. Det var inte mer än så.

Men gud, så glad jag är för att han har tagit det här steget nu. Det var inte lätt för honom, och min hjälp är väl inte så mycket, men han mår bättre. En liten sak kan vara en stor sak när den händer vid rätt tillfälle och för rätt människa.

Jag vill gärna säga det igen, om det går bra: Man måste ju möta varje människa utan att döma dem, och ta det därifrån. Sån är jag i alla fall.

Jag tycker om folk tills de bevisat motsatsen."

#boosthbg #helsingborg #stories #allaharenstory

Kristallnatten

Helsingborg/Gilleleje

”Jag har alltid tyckt att benämningen Kristallnatten är en för vacker omskrivning av vad som egentligen hände natten mellan den nionde och tionde november 1938. Alla judiska butiker blev sönderslagna, där vi bodde i Tyskland, och fler än 400 människor mördades. Flera tvingades till självmord. Hundratals synagogor brändes ner, tusentals butiker raserades. Och ja - strax över 25 000 människor fördes till tyska koncentrationsläger redan då. Det hände och jag var där.

Jag var en ung flicka och jag sov under själva Kristallnatten, men när jag kom ner i mina föräldrars affär på morgonen insåg jag vad som hade hänt. Jag minns min mamma, som gick med långsamma steg över det smutsiga golvet. Hon vandrade genom spillrorna av det som varit mina föräldrars rörelse. En liten butik. Allt var förstört. Krossat. Min mamma grät och jag kan fortfarande höra ljudet av hennes snyftningar. Kanske förstod jag inte allt av vad som skedde, men jag förstod mycket nog.

Jag visste bara inte hur jag skulle bemöta mina föräldrars stora sorg, som var så uttalad, så jag lade mig på knä och började samla ihop de mynt jag kunde hitta i bråtet på golvet - i det som var kvar av affärens inredning. De krossade glasrutorna. Kassaapparaten som låg slängd i ett hörn.

Jag samlade ihop mynt efter mynt och fortsatte trots att jag skadade mig på glassplitter och hade ont överallt.

Jag ville göra någon nytta. Och trots att det var början på en flera år lång flykt undan den tyska förföljelsen, där vi flydde med livet som insats, så var det just min mors tårar som satte djupast spår i mig. Att se sin mamma gråta - det var … oerhört. Det är som att rucka på ett barns sista trygga föreställning om livet.

Efter det flydde vi från Tyskland till Danmark och kom tillrätta där. Men det var tillfälligt. Några år senare fick vi ju fly från Danmark också, och låg då gömda i en fiskebåt 13 timmar innan vi kom i land i Sverige. I området runt Helsingborg. Det var det eller att bli skickade till ett dödsläger. Inte förrän vi steg i land på den skånska kusten var vi säkra. Inte förrän då slappnade jag av igen.

Men kanske är det inte det jag borde berätta för dig. Kanske borde jag bara säga att alla i min närhet inte klarade sig. Det är svåra ord. Och ändå. Alla släktingar på min pappas sida dödades, förutom tre kusiner. Allihop. Bara de tre överlevde."

Katter fungerar

Helsingborg - ett samtal med en av mina äldsta vänner

”Man kan säga att det smög sig på mig. Det kom inte på en gång, alltihop. Snarare så tog smärtan över mig en bit i taget. Det började i fötterna och märktes mest när jag gick på jobbet, men då kunde jag åtminstone sitta ner och slippa ha ont. Efter ett tag kunde jag inte det heller, och då började det bli svårt. Ytterligare ett par veckor senare så kunde jag inte ens sova längre – fötterna sprängde dygnet runt, oavsett vad jag gjorde.

Jag bytte skor och funderade på om det hade med golvet i butiken att göra, men ingenting hjälpte. Sen vill man ju inte gå till läkare i onödan, man hoppas ju bli frisk på egen hand. Så istället bestämde jag och några vänner att vi skulle åka till Thailand. Jag var tveksam, man tänker ju på flygresan och så. Om man har så ont som jag hade så kanske det blir outhärdligt. Men det gick hyfsat, efter fyra dagar där nere hade jag inte ont så längre. Men när vi kom hem igen … Efter mindre än två dygn låg jag i sängen och skrek rakt ut. Varenda fiber i mig gjorde ont och jag hade rasat i vikt.

Och sedan … Jag gick tyvärr till min dåvarande husläkare. Det finns säkert många bra sådana, men det här var … en märklig upplevelse. Hon började nysta i konstigheter, frågade om jag drack, eller om jag hade andra svagheter. Hon rent ut anklagade mig för allt möjligt och sedan gick hon vidare med att jag var deprimerad. Sedan tyckte hon att jag hade ätstörningar. Är det något jag älskar, så är det mat. Istället för att komma med något vettigt, så skrev hon ut starka tabletter. De påverkade levern, och jag blev sämre.

Jag kunde inte gå längre. Inte bra, åtminstone. Jag hade gått ner 30 kilo och hade inga reflexer kvar i knäna. Jag kände inte mina tår, men hade ändå ont i dem. Det var som en sorts fantomsmärta. Hur som helst gjorde allt det där att jag trillade hela tiden. Balansen blev lidande. Till slut tipsade en kompis mig om en smärtläkare, och han förstod inte hur jag lyckades ta mig från en plats till en annan. Jag borde kommit till honom tidigare.

Nu fick jag en remiss till sjukhuset. Äntligen. Jag vet inte hur många gånger jag har blivit undersökt. Först trodde de att det var nervskador, och så upptäckte de en allvarlig brist på vitamin B12. Just nu funderar de på bindvävssjukdomar. Jag vet inte. Fråga mig inte var spåren leder. De har redan testat mig för olika sorters cancer, tagit prov på ryggmärgsvätskan. De har gjort det mesta. Och visst är det jobbigt, men det är inte det som är det värsta. Det är vardagen som svider i själen.

För ett tag sedan var jag hos en vän och på deras gräsmatta låg två räfsor kastade, och jag kunde inte ta mig förbi dem. Jag kunde inte lyfta benen tillräckligt. Det händer att jag står och diskar och känner tårarna falla. Jag tappar muggar och tallrikar, allting. Det är så lätt att ge upp.

Sedan är det också så att jag träffar nya läkare hela tiden. Jag får berätta hela historien varje gång. Om och om igen. Ingen verkar studera journalerna. Nu hoppas jag ändå att sprutorna med B12 ska hjälpa, för man blir så trött av smärtmedicinen.

Jag gör inte så mycket längre. Jag kan inte gå för långt själv, om jag skulle trilla eller något. Men jag måste ju röra mig. Det blir som låsningar i både kropp och själ. Jag kan inte ens tvätta gardinerna längre, då får jag ringa någon som kan hjälpa mig.

Jag saknar att gå till jobbet. Jag saknar att känna mig nyttig. Jag bidrar inte. Det känns så oerhört tungt. Jag älskar att ha en plats att höra hemma på. Det har varit grunden i hela mitt liv under en så lång tid.

Men å andra sidan … Jag har lärt mig att låta saker ta den tid de tar. Tar det en och en halv timma att diska, då tar det en och en halv timma.

Jag gillar inte att folk tycker synd om mig. Om någon beklagar det som händer med mig, så tänker jag att jag fortfarande kan gå. Det är en bra sak – jag kan röra mig. Det är något att hålla fast vid. Det går visserligen inte fort när jag promenerar, och det ser inte klokt ut, men jag kan fortfarande. Det finns människor som har det värre.

Jag kan helt enkelt inte drabbas av detta varje dag. Jag måste leva också.

Så jag har köpt en katt, för att pigga upp mig.

Ett bra tips: katter fungerar.”

Hanne och Kim Malthe-Bruun

< tillbaka till boksidan för Den som inte saknar dig

Helsingborg

En del saker måste ske. Jag menar att ödet ibland ställer sig framför oss och linjerar vägen.

Tidigt under förmiddagen den 12 augusti fick jag tipset av en dansk forskare att beställa biografin om Kim Malthe-Bruun. Det gjorde jag också, den behövdes i researchen till min egen kommande bok. Kim var motståndsman, poet och förälskad under andra världskriget. Han blev avrättad av tyskarna i Danmark under april 1945. Jag hade aldrig hört talas om honom innan. 

Dagen efter kom jag hem och hittade förvånad boken på dörrmattan. Stressad öppnade jag paketet från Adlibris och läste snabbt, förstod att texterna bestod av brev som Kim skrivit till familjen och bekanta under kriget. De flesta av breven var ställda till en Hanne, en ung flickvän. Mer än så hann jag inte läsa. Jag var redan sen iväg till en releasefest i Höganäs. En ny bok, mingel och mat. När jag kom dit möttes jag av ett hundratalet människor, vackert sorl och glada miner. Jag hälsade på kvällens författare och gled omkring ett par minuter.

Men sedan kom en kvinna ur personalen fram och sa att någon ville hälsa på mig. Jag följde med och träffade en äldre kvinna i hörnet av bokhandeln. Gråhårig, nyfiken blick, en kopp kaffe i handen. Och hon såg avvaktande på mig innan vi hälsat. Hon berättade att någon där sagt att jag skrev en bok om den danska motståndsrörelsen. Jag nickade, bekräftade att det stämde. 

”Det är jag som är Hanne”, sa hon då. ”Jag är nittiofem år gammal och det var till mig Kim Malthe-Bruun skrev alla de vackra breven, som du säkert läst om.”

Jag stirrade på henne och trodde först att jag hört fel. För ett ögonblick kunde jag inte andas. För mitt inre såg jag boken som jag precis fått hem på dörrmattan, bara timmar tidigare. Men långsamt började jag ändå förstå att det verkligen var denne Hanne, som stod framför mig. Jag kände hur tårarna brände i ögonvrån. Tillfälligheternas spel verkade ha överträffat sig själv den här gången. 

”Jag fick hem boken om Kim Malthe-Bruun idag”, sa jag. ”Jag höll den i handen för första gången för mindre än fyrtiofem minuter sedan.”

Hon log, klappade mig på armen. Det var ett möte, på det sättet möten sker när de undanröjer allt annat runt omkring. Hur var det ens möjligt att jag fått hem boken om en person jag aldrig tidigare hört talas om och sedan träffar huvudpersonen i samma bok direkt efter? 

Och Hanne bjöd hem mig, vi möts bara ett par dagar senare. Historien om Kim visar sig vara mer än jag någonsin förväntat mig. Kim växte upp i Kanada, hamnade senare i Danmark. När kriget bröt ut var han sjutton år, 1939. Landet ockuperades och tyskarna tog över allting. 

”Två år senare möttes vi på en dans”, säger Hanne. ”Men det var ren tur, för jag ville inte gå på den. Jag var uppvaktad av en äldre kille och ville stanna hemma. Jag gick till sist dit ändå.”

Det var mörkläggning, lördagen 19 april 1941. Det var en skoldans. Där möttes de. Hon var sjutton och Kim arton, dans på dans i vårkvällen. Och på den tiden gick man in till sin mor när man kom hem. Det gjorde Kim Malthe-Bruun den kvällen. Han satte sig på sin mors sängkant och sa: ”I kväll har jag träffat flickan jag vill gifta mig med. Hon heter Hanne.”

Sedan var det bara de två, de hade ännu lite tid innan Kim skulle ut på sjön. 

”Vi spelade tennis och umgicks, åkte på utflykter. Delade varje ögonblick. Men jag minns … en dag sa Kim plötsligt: Jag dör ung, så att du vet. Men jag bara skrattade åt hans ord, jag var en förälskad skolflicka, lyssnade inte.”

Och sedan åkte Kim ut på sjön. De skrev till varandra varje dag. Hanne saknade honom så innerligt här hemma. En dag skickade Kim ett brev som var över hundra sidor långt till henne, han hade så mycket att säga. Så många tankar. I hamnarna runt om i Europa såg han vad kriget gjorde med människorna, hur tyskarna misshandlade och mördade.

En del av breven kan man läsa i boken om honom, och orden flödar, balanserar hela tiden på något som är större än honom själv. Små skärvor ur livet, förståelsen av människan. Tankarna tränger in i vardagen och förvandlar den till något oerhört vackert. 

Hans brev och texter är fyllda av en närvaro jag sällan sett och det var som om han såg mer än alla vi andra när han betraktade världen. Varje scen, ett mirakel i hans ögon. 

Händelser faller sönder i sina beståndsdelar och ett barn som korsar en väg blir till poesi, precis som när han lämnar fartyget han jobbar på och simmar ut till en liten ö och bara finns till i sommarvärmen och tystnaden. 

Till Hanne 1944: ”Gud, som jag älskar dig. Jag tror att det ska så mycket till som att jag dör innan du fullt ut förstår allt som finns mellan oss”.

Och han hade tyvärr rätt. Det var så det blev. Hanne säger själv att hon har fått uppleva en kärlek som få människor får uppleva. För allt i den var sant. Vartenda ord. 

Danmark var fortfarande ockuperat. Kim irriterade sig på hur nazismen tog människoliv. Han begav sig in i motståndskampen, blev arresterad den hösten 1944 och släpptes aldrig fri. Hans brev smugglades ut och han skrev till sin mamma och till Hanne, så ofta han kunde.

”Vi fick lov att lämna kläder till honom på fängelset”, säger hon. ”Men vi träffade honom inte vid de tillfällena. En gång var jag på väg över fängelsegården när jag hörde någon ropa mitt namn. Det var Kim, från sin cell på andra våningen. Jag sprang åt det hållet, där ljudet hördes. Samtidigt osäkrade vakten sitt vapen bakom mig, jag brydde mig inte om det. Men jag kunde inte se Kim, bara höra hans röst. Ljudet av honom. Ögonblicket är för evigt inom mig, upplevelsen av kontakt var så stark trots att vi inte kunde se varandra. Det var sista tillfället vi träffades.”

Ur ett av Kims sista brev, som han skrev till sin mamma, 1945. 

”Jag har idag ställts inför en krigsdomstol med Jörgen, Niels och Ludvig. Vi dömdes till döden. Jag vet att du är en stark kvinna och att du kommer att klara det här, men hör nu, det räcker inte att du klarar det, du måste också förstå det. Jag är ju bara en liten sak och jag kommer snart att vara glömd, men den idé, det liv, den inspiration som fyllde mig kommer att leva vidare. Du kommer att se den överallt - i träden om våren, i människorna du möter på din väg, i ett kärleksfullt litet leende, du kommer att möta det, som kanske hade funnits i mig, du kommer att älska det och du kommer inte att glömma mig. Jag får växa upp, jag kommer att vara med er, vars hjärtan jag en gång fyllde, och ni kommer att leva vidare, för ni vet att jag är framför er och inte alls, som du först tror, bakom er.”

Det kom också ett brev till Hanne: 

"Du måste leva vidare och du kommer att få uppleva många vackra äventyr, men du måste lova mig - det är du skyldig allt jag har trott och levt för – att du aldrig låter tanken på mig komma mellan dig och livet. Minns att jag kommer att fortsätta leva i ditt hjärta, men delen som finns där måste var fri och naturlig och får inte ta för mycket plats. Efterhand som stora och mer viktiga saker händer dig, glider jag in i bakgrunden och är till slut bara en liten bit jord som din lycka och ditt liv fortsätter växa ur." 

I en sista ansträngning för att få honom fri samlades Kims familj och Hanne på ett hotellrum i Köpenhamn. Men förgäves. En förmiddag kom samtalet. Kim var avrättad. 

”Jag minns att jag blev tung som bly i hela kroppen”, säger Hanne. ”Och att jag sa: Nu är Kim under sin öppna himmel. Morgonen därefter bröt jag ihop, men höll det sedan bortom mig själv. Det gick femton år innan jag en dag plötsligt satt i en stol och samtalade med en psykolog 1960 och då plötsligt kände tårarna komma. Jag grät och grät och grät. Jag kunde inte sluta. Min Kim var borta och jag var kvar. Psykologen förklarade att jag hållit det ifrån mig för att överleva. Fast de där tårarna förvandlades till något fint inom mig så småningom.”

Hanne gifte sig, fick barn. Och sedan har tiden gått. Minnena ständigt lika klara.

Hon talar lugnt, väljer orden. Knivskarpt formulerade. Hon vet precis. 

Hon vet, för allt är lika sant nu som det var då. 

De hör ihop, hon och Kim.

Och under mitt möte med henne sitter jag mycket tyst. Situationen går inte riktigt att greppa. Flera gånger säger hon att Kim alltid funnits med henne, att han funnits i bakgrunden. Men hon säger det inte som att hon lever i det förgångna, eller med sorg i rösten. 

Nej, Kim har följt med henne in i framtiden och trotsar allt som har med vår bild av döden att göra. De finns här tillsammans idag och de är för alltid de två älskande ungdomarna, på utflykt i krigets Danmark. 

”Kim har alltid varit med mig, och han är en ständig källa till glädje”, säger Hanne. ”Jag känner mig så rik, så lycklig för det jag fick uppleva. När det är min tur att dö kommer han att vara där och vänta på mig. Det finns inget tvivel i mitt hjärta, har aldrig gjort det.”

Det är nästan sjuttio fem år sedan det hände, men när man hör henne berätta faller tiden undan. Jag kan inte beskriva det på något annat sätt. 

Hannes säger: ”Jag vet att det är oändligt länge sedan, men det känns som om det bara var fem minuter sedan han stod här framför mig med sitt leende.” 

När Hanne säger att Kim finns med henne är jag övertygad om att det är så. Hennes ögon gnistrar av liv. Hon är nittiofem år gammal, hennes ord fyllda av tillförsikt. Hon vet, hon tror ännu på hans ord. Och det gör jag också. 

Poeten Kim Malthe-Bruun lever märkligt nog fortfarande kvar. Det finns sådana människor omkring oss. 

Döden bara en hållplats på vägen.

Göran, Helsingborg

Som grabb var jag med om en enormt svår olycka. Jag växte upp i Boden och min farsa var militär, så vi bodde på regementet. En dag höll de på att rensa bort snö på en av de stora kasernerna och jag lekte med en kompis precis där under. Jag såg aldrig att det kom rejäla isflak blandat med snön från taket tjugo meter ovanför mig. Det var en ordentlig smäll. Min kompis sprang in till morsan och skrek: ”Göran är död!” De rusade ut allihop, och nog såg jag död ut.

Jag gick helt sönder, hela jag och det tog flera dagar innan jag återfick medvetandet. Värst drabbat blev mitt ena ben, som jag har stora problem med än idag. Det fanns ingen ortoped på lasarettet, så en kirurg fick sätta ihop benet så gott det gick. Och det växte snett så att flera operationer krävdes. Mer än femtio år senare har jag fortfarande ont i det, även om den senaste operationen gjorde det mycket bättre.

Men grejen är vad som hände när jag låg där som ung kille, gipsad och orörlig. Det fanns inte mycket att välja på så jag började läsa. Läsa och lyssna på musik. Både musiken och litteraturen kom till mig under den perioden, nådde plötsligt fram till mig. Jag plöjde igenom hela min farfars bibliotek, trots att många av böckerna var både olämpliga och obegripliga för mig. Jag visste bara att jag plötsligt älskade att läsa, skriva och sätta på en bra skiva. Jag var förändrad.

Ett par år senare upptäckte jag Dylan. Men jag tyckte att de som skrev om honom inte fattade någonting. Jag var sjutton år då och visste förstås inte hur det gick till med anställningar och sånt, så jag bara gick upp till den stora tidningen Norrländska Socialdemokraten och sa till redaktionschefen att jag tänkte skriva om pop. Bara så där. Det var 1965. ”Jaha”, sa han och tittade på mig. ”Skriv något och visa upp det då.” Så jag gick hem och skrev en grej jag funderat på och återvände sedan till redaktionen. När han läst det sa han bara: ”Okej, jag gillar det. Vi kör det direkt.” Efter det var jag inne i jobbet och stannade kvar där.

Jag har haft ett helt liv som journalist och skrivit om musik och populärkultur i både tidningar och i böcker. Jag har fått träffa Lou Reed, Johnny Cash, Ringo Starr, Rod Stewart, Keith Richards, Ron Wood och så många fler, och jag har fått besöka Memphis, åkt längs Route 66, strulat runt i New Orleans och levt så nära musiken jag bara kunnat. Det har varit oerhört givande.

Nu senast var jag på en specialresa till England. Man fick besöka både Paul McCartneys och John Lennons återskapade barndomshem. Efter rundan i Mendips, huset som John Lennon växte upp i, stannade jag kvar och pratade med guiden och då berättade hon för mig om en visning för några år sedan. Då hade de haft en kutryggig liten man med under den vanliga rundturen, och han hade struntat i det andra i huset och istället gått rakt in på John Lennons pojkrum. Sedan hade han suttit där i en timme och bara tittat. Det visade sig att den märklige figuren var Bob Dylan. Det finns så många historier som tar en närmre de där människorna som ibland känns … omöjligt långt borta.

Hur som helst. Du vet, alla de här upplevelserna, allt det jag har fått uppleva under så många år… jag kan inte släppa tanken på att alltihop blev som det blev för att den där isen trillade ner över mig. Att olyckan utlöste något och styrde om tillvaron i en positiv riktning. Livet är bra märkligt.

#allaharenstory #boosthbg #helsingborg#memphis

Helsingborg/Helsingör

“Min pappa hette Erling Kjaer. Innan ockupationen hade han varit äventyrare i Argentina och levt där under flera år. Han älskade hästar och planen var att skaffa sig en gård när han kom tillbaka till Danmark. Så blev det inte. Kriget stod för dörren och han träffade min mamma i samma veva. Istället blev han bokbindare i Helsingör. När tyskarna kom och tog över landet var han irriterad redan från början och när förföljelserna av judarna sedan kom igång 1943 tappade han fattningen. Han blev förbannad. Det är nog det bästa ordet för det. Om och om igen sa han: Man behandlar inte människor så här. Man gör det bara inte. 

När folks liv sedan stod på spel skaffade han en motorbåt tillsammans med Thormod Larsen, Börje Rönne och Ove Bruhn. De bildade motståndsgruppen Syklubben. Ingen av dem var sjövana, men det blev min pappa som kom att köra båten varje natt under mer än ett halvår. Han fick ta till sprit och amfetamin för att klara sjögången - han tålde inte sjön. Ändå gjorde han det. Han var förbannad, som sagt. Under den tiden räddade han fler än 1400 människor över sundet, folk som annars hade skickats till koncentrationsläger. Titt som tätt sa han också att han aldrig hade kunnat klara det utan all hjälp han fick från de svenska poliserna Gösta Fäldt, Göte Friberg, Carl Palm och Olle Olsson. De räddade livet på honom genom sina insatser gång på gång.

Ändå - att han lyckades så bra som han gjorde är ganska otroligt. Han kryssade fram och tillbaka mellan tyskarnas bevakningsbåtar och de sköt hejvilt efter honom. Ofta utgick han från Helsingborg, där han bodde under hemligt namn på hotellen. Ibland hade han bara ett ensamt spädbarn med sig i båten, ibland kända danska politiker och militärer. Ibland flyktingar som kom på stranden när han var på väg. Och aldrig någonsin nekades någon att följa med. Till skillnad från många andra som gjorde illegala turer över sundet tog Syklubben alltid bara tio procent betalt. Man betalade tio procent av vad man hade med sig. Det gick till bensin och sånt. Underhåll. 

Jag minns det som igår, alltihop. När Syklubben hade möten hemma hos oss satt jag under skrivbordet och lyssnade på dem. Jag var sex år gammal. De upptäckte mig inte förrän flera veckor senare och blev chockade över min närvaro. De frågade mig vad jag hört dem prata om. Vad jag visste om deras hemliga operationer. Jag sa som det var: Jag vet allt. Jag kunde alla kodorden och vem som var vem. Jag kunde rabbla upp alltihop utantill. 

I och med det fick jag och min mamma fly till Sverige. Vi var för farliga. Vi var i fara. Hade Gestapo fått tag på oss, så ... 

Pappa blev kvar i Danmark och fortsatte köra båten var och varannan natt. Så klart gick det inte till slut. Tyskarna tog honom i maj 1944 och när Gestapo-chefen i Helsingör fick honom levererad, sa han bara: Erling, jag har väntat på dig. Efter det misshandlades pappa oavbrutet i flera veckor, torterades för att avslöja vad han visste. Dagarna flöt ihop. Han höll ut länge innan han började tala och då hade hans medarbetare hunnit rädda sig. 

Han fördes sen till ett koncentrationsläger, där han såg vän efter vän gå under i svält och sjukdom. Inte förrän efter kriget kom han hem igen och då var han inte längre sig själv. De hade tagit sönder honom och han kom att plågas av minnena hela livet. Redan som barn minns jag att han talade med mig om vad som hänt honom där, men jag kan inte minnas att han en enda gång sa att han ångrade vad han hade gjort. Mina egna barn tyckte alltid att han hade så fina naglar. Men de var ju falska. Gestapo hade dragit ut hans riktiga när de torterade honom. 

Nu är han borta sedan många år. Kvar är alla hans tapperhetsmedaljer. Meddelanden från presidenten i USA och tacksamma brev från sådana han räddade. Men här omkring minns få honom ...

När jag tänker på honom tänker jag på smärtan som han kom att få uthärda hela livet, men jag tänker också på de 1400 människorna som han räddade i säkerhet. Deras barn, och deras barn efter det. 

Han hette Erling Kjaer, min pappa. Nu vet ni det.”

#allaharenstory #boosthbg #helsingborg#helsingör

En vacker cowboy lämnar stan

”Jag har tänkt på att folk kanske tror att jag är mytoman när jag berättar om mina vilda ungdomsår. Själv känner jag nog mer att jag kanske fått en alltför nostalgisk blick på det. Men när det väl pågick, så var det med ett mycket stort allvar i botten. Det var stora beslut jag tog så tidigt i livet. 

Allt började med att jag stack till sjöss 1958, nyss fyllda 16. Jag var mässuppassare på MS Rigoletto. Jobbet tog mig till USA och Kanada. Jag flydde från något redan då, tror jag, eller om det bara var rastlösheten som härjade i mig. Samma rastlöshet drev mig hemåt igen och när jag kom tillbaka till Stockholm hamnade jag på nytt i samma gäng av vilsna tonårssjälar. Ja, och så var det en olöst konflikt med min far som låg och pyrde. Allt sådant bidrog till att jag emigrerade ett och ett halvt år senare. Då hade det hunnit bli 1960. 

Den där andra gången steg jag i land i New York. Jag bodde först hos en morbror på Long Island och tog sedan en Greyhound-buss till Tulsa, Oklahoma. Där gick jag rakt in på arbetsförmedlingen och sa de tre fraser jag övat in på rummet på YMCA. Jag minns dem ordagrant: Hello - I´m from Sweden. I´m seventeen years old and I want to work as a cowboy on a ranch. Tre dagar senare, utan jobb, lämnade jag Tulsa och for till L.A. Det var där jag fick mitt första gig på Snow Goose Ranch uppe i Sierra Nevada. Jag kastades rakt in i det och snart kallades jag Hank istället för Hans. Ibland sa de rätt och slätt Swede, bara. 

Via postorder köpte jag mig ett gevär samma vecka som jag började. En revolver fick jag låna av den danske förmannen Ole. Det var mer regel än undantag att man var beväpnad där ute på prärien. Och jag lärde mig snabbt att man behövde ha sina vapen i närheten. En dag satt jag och läste på en sten utanför drängstugan och fick plötsligt se en stor orm slingra sig över mina stövlar. Paniken jag kände! Känslan går knappt att beskriva. Men jag hade tydligen klart för mig vad jag måste göra, och det snabbt. Rent reflexmässigt drog jag revolvern och sköt. Ormen visade sig var av en art som livnär sig på skallerormar.”

"Efter mina sju månader på Snow Goose Ranch hamnade jag i Osborne, Kansas. Det var på Mr. Robert Lockharts Hereford Farms. Där förändrades arbetsuppgifterna och jag fick jobba mycket med boskapsuppfödning och avel. Jag glömmer aldrig när jag skulle leda en frustande avelstjur till betäckning. Den hade ett rep i nosringen och jag fick gå helt oskyddad framför den och försöka hålla avståndet. Det var nästan så att jag kunde känna hur den andades på mig. Den gungade och slet oroväckande i repet hela vägen. Det låter kanske som ett skämt nu när jag berättar om det, men olyckor hände rätt ofta i situationer som de här. De största tjurarna vägde mellan 800 kilo. Ja, jag var väldigt rädd kan jag säga. 

Förmannen Bob stod en bit bort och ropade hela tiden: - Don´t turn your head, Hank. Dont look back! Så det gjorde jag inte, men när vi närmade oss kon blev tjuren sjövild och Bob skrek istället: - Turn´im loose! Git out´o the way! Jag slängde mig åt sidan och tjuren rusade fram som en stridsvagn. Det var en märklig syn. Men när han sedan var klar med vad han skulle göra, så hade han lugnat ner sig. 

Särskilt stor kände jag mig inte sådana dagar – bäst minns jag skräcken och det där frustande lätet bakom mig."

''Den här westernslipsen, eller bolo som den egentligen heter på amerikanska, var en present från ranchägaren Delbert J. Ball. Den betyder mycket för mig och har hållit sig fin under alla år. Jag har den mest på mig när jag vill klä upp mig lite. Till kostym och liknande. Den känns både värdefull och minnesrik för mig. 

Ranchägaren Delbert och jag blev snabbt vänner och vi brevväxlade under flera år sedan jag återvänt till Sverige. Men sedan slutade plötsligt breven komma. Jag fick aldrig veta varför. Inte förrän internet slog igenom i slutet av nittiotalet. Då lyckades jag hitta en artikel i lokaltidningen Pinedale Roundups nätarkiv. Delbert hade blivit dödad av blixten den 18 juli 1968. Hela tre decennier hade passerat, ändå kände jag en klump i magen. Ja, jag var gråtfärdig där jag satt vid datorn den dagen."

Anställd arbetskraft kom och gick. Några blev man vän med, andra undvek man helst. Det är kanske väl hårt att använda ord som rövare och banditer, men vissa var ganska så råbarkade män med kort stubin. Andra bara lite småskumma. Som en från Colorade som hette Martin. Han visade sig vara efterlyst för checkförfalskning. Ett par dagar efter han gett sig av kom sheriffen upp till ranchen och sökte honom. Men han var väldigt skicklig som frisör. Han hade precis hunnit klippa mej innan han försvann. 

Man fick en fin relation till djuren också. Efter ett tag lärde jag mig känna igen vissa av korna, små detaljer i deras utseende och karaktär. Jag kan inte riktigt förklara det bättre än att jag på sätt och vis blev lite kompis med dem. Då saknade man dem efter slakt, och sörjde när någons kalv blivit offer för prärievargarna.

Ett tag tog jag hand om en herrelös, skottskadad hund. Han var av blandras, jag kallade honom Billy. Honom tyckte jag mycket om. Kvar har jag en enda bild, som jag tog en tidig morgon på ranchen. Han var en god jaktkamrat. Problemet var bara att han inte gick så bra ihop med Black Angus-boskapen. Han jagade dem så de i panik sprang in i taggtråden. Till slut var ranchägaren tvungen att släppa av honom vid vägkanten av Road 395 utanför Lone Pine. Det känns fortfarande ledsamt när jag tänker på honom."

”När jag kom tillbaka till Sverige var det som en ny ung man. Det hade bara gått ett och ett halvt år, men inuti mig kändes det som mycket längre. Jag bar på nån sorts vemod över att en så starkt händelserik period av mitt liv redan var över. Jag var bara fyllda nitton. Nu väntade mig bland annat tidigare försummad skolgång och lumpen.

Taxichauffören på Bromma flygplats tvivlade säkert på sanningshalten när jag på bruten svenska drog ett par prärieminnen. Ja, och cowboyhatten satt kvar på huvudet, så klart. Många år senare var det samma sak med min lille sons kompisar när han sa: Min pappa har varit cowboy. Då skrattade de bara och svarade: Nej, såna finns inte längre! Bara på film. Som Woody i Toy Story! Men så en dag kom de hem till oss på sonens födelsedagskalas och jag visade dem bilder. Jag visade dem min cowboyhatt och stövlar, och jag spelade She´ll be comin´round the mountain på munspel. 

Jag förklarade hur jag jobbat med boskap och ridit på vilda hästar. Att jag lärt mig kasta lasso av en Svartfotsindian som hette Percy Edwards, som var född nästan hundra år tidigare. Jag berättade om det hårda livet på alla de där rancherna och lyckades övertyga dem om att min son talat sanning. 

Idag är jag 74. Numera känns det ibland som en dröm, alltihop. Som om jag haft en roll i en gammal westernfilm. Det är en märklig känsla som är svår att sätta ord på … att jag en gång lämnat Sverige som ung man och kastat mig huvudlöst in i den vilda västern. Att jag uppslukats helt av det hårda jobbet. Att jag tvingats överge den stackars herrelösa jycken Billy som jag tyckte om. Att jag fick uppleva en kortvarig, romantisk tonårskärlek som aldrig blev mer än så. Att jag mötte råbarkade män, i viss mån även kvinnor, som kom och försvann under märkliga omständigheter. Några av dem minns jag väl, andra mindre. 

Någons röst. Någons skratt, gråt, råa svordomar Ja, och så Delbert Ball förstås. Min boss som dödades av blixten. 

Har verkligen allt detta hänt? Ja. Självklart är det så. Jag får fortfarande en handfull dollar som Social Security varje månad. ”

Carin , Helsingborg

"När jag var ung tränade jag mycket, och jag älskade det. Men sedan förvandlades livet på bara ett par sekunder. Ena stunden var allt som vanligt och i nästa hade jag förlorat allting och var tvungen att börja om. 

Jag var 23 år gammal och bodde mitt i Helsingborg. Högst upp på femte våningen. Men det fanns ingen portkod, så jag brukade slänga ner nycklarna till kompisar som skulle in. Jag hängde mig ut genom fönstret och kollade vem som stod där nere och kastade sedan ner nyckelknippan. En kväll skulle jag göra exakt vad jag gjort hundra gånger tidigare och då gav järnstången som jag brukade hålla mig i inne i lägenheten vika och jag föll ut genom fönstret. Jag lyckades få tag på stuprännan och höll mig fast i den under några sekunder. Jag höll mig fast tills axeln gick ur led och sedan fortsatte jag att falla fritt mot marken. Jag minns det precis som det var och det är som man brukar säga: Livet passerade i revy. Och ja, jag minns också tanken inom mig: Jag vill inte dö. Jag är bara 23 år gammal. 

När jag slog i marken landade jag på vänster fot. Det mesta krossades, och en lunga punkterades och den andra lossnade och hjärtat fylldes med blod. Två läkare satt med mig i en ambulans på väg ner till Lund och jag kommer ihåg en del av det också, men från och med då fick jag morfin. Tjugo dagar var jag uppkopplad till en respirator och svävade mellan liv och död. En kirurg som hette Göran Hambraeus opererade fast min lunga, en operation som bara utförts en enda gång i Sverige. 

Varje gång morfinet släppte vaknade jag till och blev upprörd över att jag satt fast i alla maskinerna, och varenda gång kom min mamma fram till sjukhussängen och berättade vad som hade hänt och att jag nu var på sjukhus. Om och om igen. Man sa också att jag aldrig mer skulle kunna träna. För mycket var sönder i mig, och så det här med lungorna … ja. 

Men vet du? Redan den första dagen jag vaknade hemma igen tänkte jag en helt ny tanke. ”Tack för den här dagen, tack för att jag finns. Jag finns.” Jag fick en ny syn på livet och jag kände hur jag hade förändrats som människa. Jag sökte mig till personer som varit med om saker, som visste vad som var viktigt och inte. Och påsen med smärtstillande som de skrev ut till mig, den öppnade jag aldrig. Jag ville känna kroppen. Ville veta hur den mådde. 

Efterhand som åren gick kände jag hur mycket jag saknade att träna. Så trots att man sagt åt mig att låta bli försökte jag mig på att simma. Frisim. Då var jag fyrtifem år gammal. Så lång tid hade gått sedan olyckan. 

Och sedan började jag cykla också. Jag började springa. Det var som att återvända till en djupt saknad del av något inom mig och den första gången jag sprang hela Springtime efter olyckan så var det som om jag övervann något. Kan ni se det framför er? Jag grät av lycka hela den sista biten och kom över mållinjen med tårarna rinnade längs kinderna. Jag hade klarat det. 

Nu motionerar jag nästan varje dag. Jag har gjort ett par triathlons, med Olympiska distanser. Det går inte alltid så fort, men jag gör det för att jag mår bra av det. Jag tävlar inte mot någon, utan gör det bara för att jag vill övervinna smärtan i kroppen. Jag tränar bort den. För mig, bara för min skull. 

Det är märkligt att tänka på, att en så hemsk olycka gjorde att jag bättre förstod vilken sorts människa jag är. Vad jag vill. Vad jag tycker är viktigt. Jag blev helt inriktad på att upptäcka de viktiga sakerna i livet och att hjälpa andra människor. Det finns en tid innan och en tid efter. Jag föredrar mig själv som människan efteråt. Jag blev något mer."

#allaharenstory#boosthbg#helsingborg

Det svåraste: del 2 av 2

Helsingborg/Stockholm 

Del 2 av 2

”Barnet hade bara 18 i blodvärde. Läkaren sa att han aldrig hade sett ett så lågt värde tidigare. Men de kunde inte ge hur mycket blod som helst, och fick göra så gott de kunde. Jag var så frustrerad. Allt som skulle vara fint och glädjefullt hade förvandlats till sorg. Så ja, det blev till att åka tillbaka till Lund och försöka leva där en vecka till i väntan på nästa blodtransfusion. Men innan barnet fick blod igen började mina värkar och vi förstod att hon var på väg ut. 

Under den korta sträckan till operationssalen förklarade de så mycket de kunde på bara någon minut. Jag lyssnade knappt. Allt jag tänkte på var: Rädda mitt barn. Rädda. Mitt. Barn.

Bedövningen hann inte ta och jag sövdes istället. Sedan tog de ut henne på sju minuter. Hon andades inte och de fick göra hjärt-lungräddning för att få igång henne, och därefter direkt till respirator och kuvös. Man tömde buken på vätska också. 

Dagen efter fick jag se henne på neonatal. Hon låg där inne i sin lilla bubbla med respiratorn och nålar överallt. Precis överallt. Vi bodde på sjukhuset och dagarna gick och tillvaron var som en konstig dröm, samtidigt som vi försökte hålla en 1 1/2-åring sysselsatt.

De tog tester och undersökte, men kunde inte hitta felet. Det enda de sa var att de trodde att hon inte skulle klara sig länge. Läkarna kom nästan var femte minut. Sjuksköterskorna också. Dygnet runt. Hela tiden. 

Vi bestämde oss för att kalla henne Luna. Efter månen. 

Vår alldeles egen måne. 

Vår Luna.

Det var inte förrän på den 18:e dagen som jag fick hålla henne. Pussa henne, lukta på henne, sova bredvid henne, med alla slangarna. Hon slapp kuvösen. Två nätter fick vi vara så nära varandra. Två nätter. Det är ju … ingenting. Ändå var det så viktiga dagar. 

Läkarna sa: ”Vi har provat allt. Alla mediciner. Alla undersökningar. Slutar hon andas kommer vi inte att göra något. Hon ska inte lida.”

På dag 21 slutade hennes hjärta att slå. Inga fler pipande ljud från maskinerna, inga fler läkare som kom för att titta till henne. Allting blev så tyst. 

Vi fick hjälpa till och tvätta Luna, och spendera de sista minuterna med henne innan hon måste iväg till bårhuset. Jag och min sambo och vår dotter satt länge tillsammans med henne, för att säga: ”Det är ok. Snart har du det bra”

Hur kunde allt det vackra som funnits där för bara några minuter sedan försvinna så hastigt?

Livet kan vara väldigt snabbt. Det tar oss från himmel till helvete på bara några sekunder. 

Jag kan inte förklara det på något annat sätt.

Hon begravdes. Vi grät. Och grät mer. Pratade med psykologer. Ändå har jag mina andra barn. Jag måste hela tiden finnas i nuet också, måste finnas för dem. Det är så livet ser ut och man fortsätter framåt och försöker ändå minnas det som har hänt. 

Jag ville berätta det här, för det är en sak som händer varje dag. Det går inte alltid bra och det finns en bild bakom bilden av den perfekta förlossningen. Jag tror många som hamnar i en sådan här situation känner sig ensamma. Det ska de inte göra. Tiden läker alla sår säger man. Det vet jag inte om den gör. Men jag vet nu att man inte dör av sorg. Sorgen är en del av livet.

Och ja, vet du …när min son föddes efter det här … långt senare, så hade han ett födelsemärke på benet. 

Det liknade en perfekt måne.”

(Del 2 av 2)

#boosthbg#allaharenstory

Det svåraste: del 1

Helsingborg/Stockholm 

Del 1 av 2

”Vi hade redan ett barn. Sedan blev jag gravid igen och jag kände direkt att den här graviditeten var annorlunda. Jag trodde att den andra gången skulle vara enklare, för nu hade jag ju gjort det här en gång tidigare. Men jag mådde illa och hade rätt ont i kroppen ganska tidigt. Fast de såg inget konstigt under ultraljudet i rutinkontrollen. 

När jag kom upp i sjätte månaden kunde jag knappt ligga ner och sova längre, det var svårt att gå in och ut ur bilen. Det är komplicerat att förklara, men magen var öm och jag tänkte direkt att det var något fel.

När jag kom till barnmorskan och hon kände på magen, gjorde det så ont att jag bara sa nej. Hon blev bekymrad och bad mig ringa till förlossningen. Där trodde de först bara att det vara en tidig foglossning. Okej, tänkte jag, och gick tillbaka till jobbet. En vecka senare skulle jag resa mig där på jobbet och märkte att jag inte kunde resa mig upp. Jag kunde inte gå, kunde inte röra mig. Vi ringde in till sjukhuset och jag sa att om ni inte tar emot mig nu så kommer jag att dö. Det var så det kändes. Jag stod där på Väla, på jobbet, och grät. Det var fruktansvärt. Jag var ju bara i vecka 31 då. 

Vi kom in på akuten och väntade på läkaren. De började med CTG och det lät normalt, tyckte barnmorskan, och bestämde att vi skulle vänta på jourläkaren. Men sedan upptäckte de på ultraljudet att barnet hade fått en vätskesamling i buken, på något sätt. De bestämde att de behövde kontakta en expert och skickade iväg bilderna. Fler läkare kom och tittade. Det var så svårt för de förde alla samtal utanför rummet, där vi inte hörde vad de sa. Jag och min sambo kunde bara vänta och visste ingenting. 

Till slut kom ändå alla läkarna in till oss och sa att jag redan nästa dag måste till Lund. 

”Så åk hem i kväll och umgås med din dotter och familj. Sedan får vi ta det därifrån.”

Nere i Lund mätte de blodflöden och sånt och gjorde undersökningar. De konstaterade blodbristen. Läkaren sa också att hon inte kunde se exakt hur stor bristen var och att man behövde skicka mig vidare till Stockholm för experthjälp. Hon kontaktade sina kollegor och sedan blev det ambulansflyg upp. Det var en så konstig känsla - där låg jag i ett litet flygplan och en bit bort satt min sambo tillsammans med en läkare och en barnmorska. 

Min värld hade stannat redan när vi kom ner till Lund och nu allt detta. Dagen efter gjorde de en blodtransfusion till barnet, medan det låg i min mage. Jag har aldrig legat så stilla under hela mitt liv.”

(Del 1 av 2)

#boosthbg#allaharenstory#helsingborg

En man på sundet

Helsingborg/Helsingör

”Min pappa Gösta Fäldt dog redan 1958. Då var jag bara 12 år gammal, men jag minns hur han fick ont i armen och hur mamma försökte lindra det med riktigt starkt kaffe. Sedan kom ambulansen ändå och han dog kort senare senare på sjukhuset i Helsingborg. Jag var så liten och minns inte jättemycket av honom. Efterhand som åren gick fick jag veta mer och mer om honom, via olika källor. Varje gång blev jag mer och mer förvånad över hans historia. 

Han var anställd hos Helsingborgspolisen under kriget, och det visade sig att han haft en stor roll i en hemlig sammanslutning som kallades De tre musketörerna. De var fyra stycken poliser, som jobbade tätt tillsammans med danska motståndsorganisationen Syklubben. De räddade 1400 människor över sundet, via små båtar. När jag sedan började titta i fotopärmarna som han lämnat efter sig så upptäckte jag att där var fullt av bilder från attentat och insatser på den danska sidan. Jag frågade min mamma om det, och hon sa att han ofta försvunnit under flera dagar i rad under kriget, för att åka över och hjälpa till i arbetet i Danmark. Det var fullständigt livsfarligt och precis som de andra poliserna i De tre musketörerna stod han på Gestapos dödslista. 

Det är konstigt att tänka på att den mannen som jag älskade så mycket när jag var liten, och som gick bort så tidigt, var så delaktig i att rädda så många människor. 

När han gick bort då 1958 skrev flera danska tidningar om honom, helt spontant. Rubriker som Fäldt är död, och Vän av Danmark är död, prydde sidorna. Kända danska motståndsmän hyllade honom och berättade vilket stöd han varit i räddningsaktionerna. Där stod också att han varit delaktig i svenska säkerhetstjänsten. 

Och vet du, en dag på 1990-talet fick jag plötsligt ett brev från Israels ambassad i Stockholm. De ville hedra honom och hans insats genom att plantera ett träd i Israel, och sedan överlämnade de ett diplom till mig under en ceremoni här i Helsingborg. Är det inte otroligt? Så många år senare händer plötsligt något sådant. Det betyder så mycket för mig och mina söner. 

Tänk att en sammanslutning poliser kunde göra en sådan insats tillsammans med danskarna. Något så viktigt, som ändå gått så många människor förbi genom åren. Det är ju knappt någon som känner till poliserna Gösta Fäldt, Carl Palm, Olle Olsson och Göte Friberg.  

Kvar av min pappa har jag fotoalbumen, en nalle som han gav mig när jag var liten, och en enda bild som togs på honom och mig tillsammans. 

Jag vårdar den bilden som en skatt och vågar knappt låta någon annan röra vid den. Den fyller mig med glädje. Den är … den är något av det viktigaste jag äger. Där är vi ju, min pappa och jag, tillsammans. 

Bara att tänka på honom gör mig så stolt.” 

#allaharenstory#boosthbg

Nils & Helmer

"Berätta om Helmer för oss."

"Det är så märkligt vad man upplevt i sitt liv. Jag fyllde nittio år i fjol. Jag och Helmer umgicks när jag var sjutton. Runt 1938. Vi var ju bara två grabbar, men jag minns honom tydligt. Man träffar inte bästa kompisar så många gånger under en livstid."

"Det var innan kriget. Bodde ni i närheten av varandra?"

"Vi bodde i Halmstad båda två. Han jobbade på Hotell Mårtensson och jag var vid äggcentralen. Vet du, ibland skickade de ner mig till hamnen med ägg till kaptenerna på skeppen. De kom långt borta ifrån. Första gången var jag inte beredd och blev bjuden på snapsar som jag inte vågade tacka nej till. Jag var bara ung och förstod inte riktigt vad som hände. När jag kom tillbaka till äggcentralen var jag plakat och fick gå hem och sova. Tanterna smusslade undan mig när chefen kom." 

"Vad gjorde man i Halmstad på den tiden?"

"Vi hängde mycket på kaféet ovanför backen vid hotell Mårtensson. Mytelius brukade spela där med militärorkestern på sommarkvällarna. Man köpte sig en kaffe med bulle för 12 öre. Satt där och snackade. Och vi gick på bio, det fanns massor av biografer. Palladium, Scala, Röda kvarn. Och vi promenerade mycket. Varenda kväll, fram och tillbaka på Storgatan."

"Hur länge hade ni kontakt efter det?"

Ja, du vet, sedan kom kriget emellan. Jag började jobba på I 16 och Helmer stannade kvar på sitt jobb. Senare flyttade jag till Ängelholm. Så … jag tror, fram till 1940. Innan kriget. Vi var så bra kompisar och ändå ... ja, jag vet inte. Det är sorgligt. 

"Du måste ha undrat vad det blev av Helmer?"

Jag har faktiskt gått hela mitt liv och funderat på vad det blev av honom. Det är nästan 75 år sedan vi försvann på olika håll. 

"Så vad hände när jag var här sist?"

(Skratt)

"Jo, jag berättade ju för dig om honom. Och du kollade på det där internetet på din nya mobiltelefon. Och där var han ju! Han bodde i Göteborg och var 89 år gammal. Fantastiskt! Tanken hade inte ens slagit mig att det kunde vara så enkelt. Jag visste inte ens var jag skulle börja leta." 

"Du fick en lapp av mig med hans telefonnummer."

"Jo, jo. Det fick jag. Vet du vad jag gjorde? Jag ringde upp honom på hans födelsedag. Hans 89-årsdag! Jag slog in numret på telefonen och ringde. Det var … det var en så konstig känsla. Tänk så mycket tid som gått."

"Vad hände?"

"När han svarade sa han: Det är Helmer, och då sa jag: Vet du vem det här är? Kan du gissa det? Det kunde han inte! När jag sa mitt namn och förklarade blev han tyst. Han blev väldigt glad. Han skulle precis få gäster, men vi pratade en lång stund och sedan sa han, innan han lade på, att nu finns det bara en sak att prata om på födelsedagsfesten (skratt). 75 år, Conny. Vi hade inte pratat med varandra på 75 år och sedan bara … så blev det så här. Det är inte klokt vad mycket som har funnits i livet. Jag ska snart ringa upp honom igen."

Länkarna, Helsingborg

Helsingborg

”Redan när jag var nitton fick jag en fängelsedom omvandlad till behandling, men i längden var det inget som hjälpte. Jag fick barn med en kvinna när jag var tjugonio. Hon var sköterska och trodde att hon skulle få rätsida på mig. Men det gick så klart inte. Vi skildes och jag misskötte umgänget med min dotter under tio år. Kliniker, avgiftningar, återfall. 

Det är sorgligt att tänka på. Men så precis när jag fyllt fyrtio gick jag ur en jobbig fylla och ville verkligen inte tillbaka till det drickande livet. Det var 1998 och jag lyckades hålla mig nykter ett tag, men efterhand började jag känna att det var svårt. Efterhand förstår man att det här med spriten är lika mycket ett nykterhetsproblem. Man klarar inte av den nyktra tiden. Det är något som gnager på en då, som svider i själen. I alla fall. Jag var drygt fyrtio, som sagt. 

Jag hade ingen arbetsplats, och hade brutit med det gamla umgänget. Det var då jag steg in här. Hos Länkarna. Sedan dess har jag varit nykter varenda dag. I sjutton år. Nu är jag ordförande här i Helsingborg och vi gör vad vi kan för varandra. Det är inte ovanligt att vi går hem till kamrater när vi vet att de fallit tillbaka – för att hämta tillbaka dem. 

Man ska aldrig känna sig ensam eller övergiven som en länk. Kamratstödet är viktigast. Så är det. En del är väldigt nervösa första gången de kommer hit. Man kommer in i ett nytt sammanhang och lämnar ut sig själv fullständigt. Flera stycken har berättat hur de gått förbi utanför flera gånger innan de vågat sig in. Men det är värt det, det är värt försöket. Vi har våra sju punkter och det är från dem vi utgår. Lär dig tålamod. Respektera andra. Förändra dig själv, och så vidare. 

Idag har jag en fin relation med min dotter. Och jag har barnbarn. Kan du tänka dig så fantastiskt? Jag har barnbarn. Jag lever. 

Jag har sårat många, och min dotter och min mamma är de som varit med mig hela vägen. De finns fortfarande hos mig och jag försöker reparera det som varit varje dag. Det måste man. Och du vet, den där den känslan – att min mamma och min dotter finns kvar hos mig – den går nästan inte att förklara … det är vackert. Jag lever och ingenting ska hindra mig från ett nyktert liv.”

#länkarna #allaharenstory #helsingborg #boosthbg

Anteckningar: Min mor

Tiden går. De flesta märker det inte, men för de som förlorat en oumbärlig människa redan som ung är klockan en otröstlig kamrat. Min mor dog när jag var 30 år gammal, och det finns inte många vi kan fråga om henne. Inte längre. Märkligt då hur ödet ibland verkar snubbla till och liksom förskjuta verkligheten en aning.

I torsdags gick jag mot stationen för att åka till morfar, men när jag kom ner till Knutpunkten upptäckte jag att tågen mot Ängelholm var inställda. Så vad gör man? Jag ställde mig i ett hörn för att vänta på en ersättningsbuss. Jag började bläddra i telefonen och hittade bra mycket längre ner i arkiven än vad man brukar hinna, och fann plötsligt en bild på min mor. Ung och vacker, från en tid jag inte har en aning om.

Just som jag ska lägga ner telefonen kommer en man fram till mig. Han är några år över 65, och bär den typiskt lila fleecetröjan som en del hos Skånetrafiken har när det börjar bli kallt ute. Han stannar upp, och ser ut att ha gjort en runda hos samtliga som står där. Men jag känner något, ett visst intresse.

”Hittar du till din buss?” frågar han och ler. ”Det är ju lite krångel idag."

”Jodå, det är ingen fara”, säger jag och har fortfarande telefonen i handen, bilden på min mor.

Vi står där och trampar på stället under ett par sekunder, men han verkar inte riktigt vilja gå vidare. Så säger han:

”Jaha, det var en stor väska du har på axeln. Är du journalist, eller något?”

Jag skrattar, och förklarar att det är jag, på sätt och vis.

”Jag jobbar med intervjuer för I Was Here. Men det är rätt nytt.”

Men jag hinner knappt avsluta meningen innan han blinkar mot mig och liksom försöker formulera en fortsättning. Det är nu jag känner att han vill mig något. Han är oerhört sympatisk och vänlig, så jag blir mest nyfiken.

”Men du skriver annat också?” undrar han.

”Jo, jag skriver lite böcker.”

”Aha, där ser man. Där ser man. Vad heter du då?”

”Conny Palmkvist”, säger jag. ”Men det är ingen som vet vem jag är.”

Det där sista skrattar jag rätt högt åt. Men han följer inte riktigt med i glädjen.

”Ursäkta mig”, säger han, ”men jag kände igen dig. Jag ville bara berätta för dig att jag kände din mamma. På 1950-talet. Vi var nära vänner. Eller nej, hon var min första kärlek. Och jag var hennes första kärlek. Vi var ofta ute och dansade och så, innan hon … Ja, du förstår säkert. Jag ville bara säga det.”

Jag har fortfarande telefonen i min hand. Jag har fortfarande bilden framme, men jag kan inte lyfta armen, så jag blir bara stående en lång stund. Tyst. Det är som om något i universum sträckt sig ner ur skyn och rört vid mig.

”Tack, tack”, säger jag, och ser bussen komma. ”Kan jag få ditt telefonnummer? Kan jag få ringa dig någon gång? Kan du berätta något om henne som ung?”

”Du, det gör jag gärna”, säger han, och snart har jag en lapp med hans telefonnummer. ”Hör av dig, så snackar vi lite. Det ska bli kul.”

När jag sedan sitter på bussen till Ängelholm tar jag upp min telefon igen, och tittar på bilden av min mor. På människan som var förlorad, förutom i minnet. Plötsligt finns det mer att få veta.

Jag får ett par tårar i ögonen, trots att det som skett är så blygsamt. Men ändå. Det är något, en bro tillbaka. Ett vingslag i tiden.

Jo. Jag log hela dagen. Jag ler fortfarande